Mamma till Ilias

Dagar går faktiskt framåt, otroligt men sant. Snart är graviditeten över och en ny epok i mitt liv ska börja. Helgen har bara rusat förbi och på tisdag går jag in i vecka 37, i slutet av vecka 36 räknas man som fullgången. Jag har alltså en mogen bebis i magen som kan komma ut närhelst den känner för det. Ännu känner jag inte så mycket så jag ska inte hoppas allt för mycket på en tidig förlossning. Slutar kanske med att man går på övertid. Varför hakar man upp sig på beräknat förlossnings datumet? man stirrar sig helt blind på det även om man vet innerst inne kan man ju få vänta tills vecka 42 innan bebisen väljer att titta ut. 

Jag har insett att jag hatar att diskutera barnuppfostran och allt runt ikring förlossningen. Jag som förstföderska vet ju ingenting. Jag som nybliven mamma vet ingenting än så länge att diskutera med människor som redan har gjort allt de där tittar på en som man vore knäpp. Jag hatar att inte veta, att inte kunna argumentera hatar att vara i den situationen då jag inte vet vad som är bäst.

I helgen har vi shoppat, gjort täcken till spjälsängen, hängt upp alla innerdörrs handtag, fixat lås till toan (vi hade ju en nyckel tidigare), hängt upp en ny lampa i hallen, hängt upp lite gardiner, tvättat, haft go besök av svärmor och två av mina syskon, städat och dolat på lite av varje.