Som ensam hemma och få saker att göra har jag börjat titta lite mera på tv. Idag tittade jag på "efter tio" helt underbart program idag. De mest intressanta var en bok skriven av Gunilla Linn Persson - Eskil- riddaren av syrenbersån. Man fick hör en bit av boken sedan höra författaren och hennes åsiker och sedan några kommentaren från människor som läst boken.

Boken utspelar sig på 1950-talet på landet. En kvinna är gravid och ska föda barn hon förbereder sig det alla mammor förberders sig att det ska bli med förväntan och farhågor.

Det kommer ut en underbart barn men som har dåtiden diagnos mogolism (down syndrom). Barnmorskan försöker övertala mamman att lämna ifrån sig det lilla barnet och hänvisar att de är det som brukligen gör osv. Mamman bestämmer sig för behålla barnet även och på den vägen är det. Lät super intressant.

Frågeställaren hur skulle man göra om man fick veta att man väntade barn med DS? Eller annan ärftligt sjukdom?

Varför jag tycker det är bra med fosterdiagnostik är att man kan förbereda sig lite mental på vad som ska komma inte ett sätt att ta sig ur det hela.

Jag har valt att inte undersöka något genom fostervattens prov eller liknande för att för mig spelar det ingen roll. Det är säkert enklare om man skulle få ett perfekt barn som de pratade om i tv men vad är egentligen ett perfekt barn oavsett så är väl barnet ändå perfekt. Jag älskar redan min lilla bebis kopiöst mycket, kärleken kommer nog vara rätt överväldigande när det verkligen stjunker in att man verkligen ska ha en bebis.