Mamma till Ilias

Imorgon ska jag åter igen till läkaren vad han nu vill prata om är kanske ganska uppenbart, men redan nu så känner jag ångest. Egentligen ska det inte vara så svårt att säga hur det är. Men direkt kommer jag med en attityd där jag är i försvarsställning. Jag blir totalt anti, men jag kan inte förvänta mig att läkaren kommer att förstå mig om jag inte talar sanningen- att jag har ont. Där ska man sitta och berätta om hur man mår utan att gå till underdrift. Jag vill säga att jag mår underbart, att allt är bra. Men så är det inte, men att behöva säga till en människa att jag mår inte bra är så jävla jobbigt, försöker verkligen att träna mig men fortfarande efter allt mitt "gnäll" så är det fortfarande jobbigt att säga "allt suger". Försöker att ta en dag i tagen som min mormor rådde mig till men att inte tänka på morgon dagen gör mig galen. Älskar att planera morgondagen och veta vad som ska ske, är kanske lite svensson men jag mår bra av att veta, har roligt åt planerna.

Ex
Förra, förra sommaren blev jag hemskickad flera gånger från jobbet för att jag varit för dålig. För att jag inte klarar av att jobba. Då försökte jag verkligen att dölja det men sedan höll jag på svimma och blev bara sämre. Efter den insidenten så insåg jag att man kan inte smitta sjuka med en influensa för det kan leda till att dom dör, de vill man inte ha på sitt samvete, eller? 


För mig är det bra att fara på jobbet för min egen skull annars tar jag nog inte ens på mig kläder. Det är inte normalt. Jag blir total deppad över att känner mig som en säl. Men jag tänker på nu när jag skriver av mig lite så kanske det hjälper om jag hela tiden berättar hur jag känner mig. Fast det är hemskt svårt, när jag innan kände mig bäst, även när jag har mått som sämst har jag stundvis kunnat säga till mig själv att jag ändå är bäst.